Arkiverat inlägg (långt!)

Allmänt, Barn&Föräldersnack, Tankar / #baby, #barn, #bebis, #familj, #family, #ingenenergi, #ingenärperfekt, #noenergy, #sömnbrist, #tabu, #tankar / Permalink / 0
Hitta det här inlägget som jag hade börjar skriva på i Juni månad:
 
Åter igen så har vi haft en liten tuff period och flera gånger har jag undrat över min förmåga att vara mamma och känner mig sämst. 
 
Hur orkar alla mammor? Alla som har en pappa till barnet som jobbar heltid? Alla som ammar och sköter alla måltider själva dygnet runt? Hur orkar och klarar ni alla allt detta? Utan ordentlig sömn? Jag tycker det är riktigt tufft att ha henne helt själv på nätter och hela dagar på det dom dagarna David jobbar. Jag är helt slut efter...
 
Jag fungerar inte som människa utan sömn har jag konstaterat i alla fall. När jag är trött och saker inte går smidigt så blir jag irriterad och jag gråter. 
 
Det jag har kommit fram till angående detta är i alla fall:
1. Antingen är dom flesta som gjorda för att vara mammor och klarar av allt galant, alltså supermammor 
2. Jag har lägre energi och mindre ork än alla andra 
3. Folk väljer att inte lägga ut eller prata om alla jobbiga perioder 
 
Personligen tror jag mest på alternativ 3, även om jag i stundens hetta för det mesta är övertygad om alternativ 1.
 
Jag har då inte sett många prata offentligt om alla jobbiga stunder som garanterat uppstår åtminstone någon gång för alla . Något annat jag märkt är att det är sån jävla tabu att prata om det av någon anledning. Man får inte uttrycka sina känslor om det för då är man en dålig förälder. Man ska älska och avguda sitt barn oavsett vad.
 
Men gissa vad? Det finns stunder där allt brister, man får onda tankar om sig själv och även om barnet. Och att det är så jävla tabu att prata om det gör bara att man mår så jävla dåligt själv, att man inte vågar prata med någon för att allt ska vara så jävla perfekt som på några rosa fluffiga jävla moln till en början. Annars är man otacksam, eller en dålig förälder kanske? 
 
Självklart klandrar man sig själv och mår pissdåligt när det väl lugnat sig, man får dåligt samvete och rent utav skäms över tankar som uppstått i just den stunden.
 
Och jag tror att det är just det som hindrar många från att prata om det. Man skäms över sina egna tankar. Man tror att man är själv om dom, man känner sig så jävla värdelös och som en hemsk människa och som världens sämsta förälder. 
 
För man ska ju vara glad nu, livet är perfekt med det här lilla barnet, lyckan är fullbordad och man ska vara jävligt tacksam.
 
Låt mig säga såhär...
Självklart älskar och avgudar man sitt barn. Man gör såklart allt för den lille. Och ja jag skulle såklart kunna dö för henne om det nu av någon anledning skulle behövas. Men jag tror inte någon har det perfekt och lever i den perfekta lilla bubblan på rosa fluffiga moln hela tiden. Om det nu är någon som gör det så grattis för fan ni har haft tur!
 
Till alla andra så vill jag bara säga kämpa på och ni är inte ensamma varken med dom jobbiga perioderna eller era tankar. För just det sa ingen till oss, och det har relaterat i mycket lågt självförtroende för min del och även att jag satt jävligt höga krav på mig själv.
 
Och ja oavsett vad man tänker så mår man oftast dåligt av det efteråt när allt lagt sig. Men så får man ändå tänka som så att jävligt många har det som du och tänker som du, men man har spärrar som gör att det stannar där, vid just tankar. Och det är det som skiljer oss alla från psykopater som faktiskt gör handling av sina tankar. 
 
Självklart betyder Milou allt för mig, hon är det bästa som hänt mig och oftast är allt som en dröm.
 
Men när hon bara skriker utan att man vet vad som är fel, när hon är helt otröstlig, och utan någon nämnvärd sömn på det. Då är det jävligt tufft och man orkar inte hur mycket som helst.
 
Jag arkivera detta inlägget för att jag inte ville lägga upp det i stundens hetta
 
Men idag väljer jag att lägga upp det. För idag är jag energilös, är i ännu en period där Milou sover oroligt så att vi andra inte heller får någon sömn.
 
Oavsett vad jag tänkt innan så har jag hållt minen, försökt ta reda på vad det är som är fel för att hjälpa henne. Men igår natt va jag redo att lägga in mig själv på mentalsjukhus efter att inte ha fått sova på jag vet inte hur många nätter. Jag börjar nå någon slags bristningsgräns där jag bara inte orkar mer. Jag är trött och får kortare stubin för gnäll och skrik, så igår skällde jag faktiskt på henne för första gången. 
 
Gissa om jag mådde dåligt efter? Men jag hade bara fått nog. Utan sömn, när jag själv är sjuk och mår dåligt och en jävla mensvärk på det. Det bara tog tvärstopp. David tog henne så jag fick vila och vara för mig själv en stund.
 
Självklart mådde jag dåligt och hade dåligt samvete efter. Men man klarar inte hur mycket som helst. 
 
Jag ska erkänna att det är lite nervöst och skämmigt att lägga upp det här inlägget. Men just därför gör jag det. För det är fruktansvärt tufft att vara förälder emellanåt. Och jag vet att jag/vi inte är själva med att tycka det eller med alla tankar som hinner komma och gå, jag vet att vi inte är ensamma om att tappa tålamodet ibland, och jag vet att ingen har det lätt precis hela tiden. 
 
Problemet är bara bilden som alla visar om hur mysigt och fint det är med barnen. Det är inte konstigt att man tvivlar på sig själv och sin egen förmåga att vara förälder. Jag tycker det är förjävligt att det är sån tabu att prata om det svåra och jobbiga, jag tycker för lite föräldrar berättar om det svåra och jobbiga. Jag tror att, i alla fall för min egen del, det bidrar till att många föräldrar trycker ner sig själva, och känner sig superdåliga för alla andra verkar ha det så lätt, alla andra verkar ha ork och energi till att fixa sig, åka ut på olika aktiviteter och allt vad det nu kan va.
 
Så jag kände att det här är ett öppet och ärligt inlägg rakt från hjärtat som jag vill dela med mig av, för vem vet det kanske kan hjälpa någon... Jag älskar mitt barn mer än någonting annat och skulle såklart göra allt för henne, men det kommer tuffa tider, onda tankar, dagar då tålamodet brister. Men det betyder inte att jag någonsin skulle göra något för att skada henne bara för det. Som jag skrev ovan, det är det som skiljer oss från psykopater som agerar ut sina tankar. 
 
Man kommer att ha dåliga dagar och det är bara så det är. Men det betyder inte att man älskar sitt barn mindre för det. 

Till top