Förlossningen del 3

När dom väckt mig va jag fortfarande helt slut såklart men jag fortsatte vila medan dom kollade läget och hur öppen jag va. Det visa sig att det fortfarande bara va 3-4 cm så dom tog beslutet att sätta igång mig helt enkelt.

Minns faktiskt inte hur det gjordes men jag vet att jag la mig och sov igen, tror jag sov någon halvtimme eller hur det va men jag har för mig att dom kom in någon gång och öka vad det nu va så att värkarna skulle komma igång ordentligt. Vakna en kort stund efter det av värkar och att det tryckte på som fan neråt. Blev lite smått panikslagen då dom va så jäkla kraftiga nu och det verkligen tryckte på. Så samtidigt som jag försökte andas försökte jag få liv i David som hade slumrat till en stund i fåtöljen inne i rummet. Tillslut fick jag ur mig något slags ryt som lät:
- David du får vakna nu!

Groggy av trötthet försökte stackarn vakna till och fatta vad som hände. Efter det gick allt väldigt snabbt faktiskt. Men jag hann med ännu mera lustgas som jag helst inte ville ta bort från ansiktet och att försöka stödja mig på den här gå grejen. 

Efter det här minns jag inte jätte mycket. Vet att dom någon stans här tryckte hål så vattnet skulle gå och det kändes som halva inälvorna åkte ut med en jävla fart samtidigt som jag pissa ner mig totalt typ. Jag skulle försöka hålla emot och inte trycka på vilket jag tyckte kändes helt omöjligt. Jag sa att jag verkligen försöker men tillslut så sa jag att det går ju inte!

Sen vet jag att dom sa att nu får du börja krysta och jag blev så glad! Man har ju även här hört att man ska lyssna på vad dom säger och massa skräck exempel på hur mycket folk gått sönder osv så jag va ju skit rädd för att jag inte skulle kunna hålla emot. Kändes ju nästan som att ungen skulle trycka ut sig själv när som helst.

Mitt i det här löd ungefär den här konversationen:
Jag: - Jag tror att jag måste bajsa!
Minns inte svaret från dom utan vi försöker få upp mig i sängen och i rätt ställning så att säga.. 
Jag: - Jag känner mig verkligen bajsenödig! Det trycker ju på mest i röven känns det som!
Sköterska: - Ja men det gör inget, det är bara bra om du får ut så mycket som möjligt (piss och skit) så blir det mer plats där inne och lättare för bebisen att komma ut. (Typ)
Jag: - Men ni måste ju ha munskydd eller något så ni slipper lukten! Åh herre gud jag tror det kommer bajs! Stackars er ni måste ta på er något så ni inte behöver känna lukten i alla fall!

Åh jag krysta och jag skrek i den där lustgasen. Tillslut sa dom igen att jag kanske skulle försöka andas lite utanför den masken också, och sen det sista fråga dom om vi skulle prova utan lustgasen lite, och jag sa okej vi kan väl prova. 

David minns jag inte ens vart han va eller vad han gjorde i denna stund men har för mig att han satt där vid sidan om mig. Fick senare veta att han va lite smått i chock själv över hela händelsen och att han kände sig väldigt hjälplös när han såg vilken smärta jag genomled plus att han va halvt borta av trötthet. Men han hade fått en sköterska som försökte lugna och ta hand om honom hehe

Jag låg där och tryckte och tryckte i alla fall och försökte andas när dom tillslut mitt i allt sa att jag måste hålla emot nu.

Va?! Hur ska jag göra det?! Det går ju inte?! Men vips så kom bebisen ut.

Och vilken känsla att få se den här lille människan som man bärt runt på i 9 månader och varit så nyfiken på! Jag trodde ju inte att jag skulle vilja ha upp henne på mig för jag har alltid tyckt dom ser så äckliga ut efter och tänkt att dom luktar säkert fan med. Men att jag blev glad när jag fick upp henne! Och tänkte inte alls på det äckliga.

Första bilden på henne jag tog har ni redan sett så här kommer den andra

Sen är det ju allt det här efter som jag inte hade någon större koll på utan hade fått höra om den senaste tiden innan förlossningen typ.

Men först samla David kraft till att klippa navelsträngen. Sen skulle jag trycka ut moderkakan som dom kolla på och visa upp för mig, den såg för övrigt jävligt äcklig ut, men enligt dom precis som den skulle se ut.

Sen va det dags att kolla hur stor skadenivån va och lappa ihop det. Då va jag rädd igen för ännu en nål och smärta men hade lillan på bröstet då och va så trött, glad och fylld med kärlek så dom fick hållas där nere.

Dock så fick dom fylla på med bedövning emellanåt för ibland kändes det jävlar alltså och där satt dom och fixa säkert 1 timme kändes det som i alla fall, för då skulle ju den här eleven få lära sig att göra det, men det gjorde inte mig så mycket just då för jag va bara jävligt glad över att graviditet och förlossning äntligen va över och här låg jag nu och kolla på min fina alldeles underbara bäbis!




Hann att ta en hel del bilder det första dygnet kan man säga så här får ni se några 😍

Vi låg kvar på Bb 1 natt sen åkte vi hem vid halv 10 på kvällen efter. Men jag måste säga att vi är så nöjda med hela personalstyrkan som hjälpte oss och som vi fick träffa på både på förlossningen och BB. Alla va supersnälla och jätte duktiga verkligen! Jag kände mig så trygg hos dom och hade nog kunnat stanna kvar ett par nätter om vi hade kunnat få veta till 100% att David också skulle få vara kvar med oss. Men vi kände samtidigt att det skulle bli skönt att komma hem.

Men jag tyckte hela tiden att det kändes så lyxigt hehe. Det va nästan det första jag sa när vi kom in till väntrummet på förlossningen: Åh gratis kaffe och saft, vilken lyx! 

Och så egna rum med sköna sängar och ganska stort badrum. Ja jag trivdes att "bo" där faktiskt och som sagt personalen är guld! Och det va vi noga med att påpeka innan vi åkte hem och David berömde dom titt som tätt där borta 🙂

Men det va faktiskt väldigt skönt på bb för vi hade som sagt turen att få ett rum för oss själva som va ganska stort också, precis mitt emot matsalen med hehe. Och man kände sig så väl omhändertagen och uppassad på faktiskt. Nästan lite som att bo på hotell hehe

Och sist men inte minst så fick jag hela personalstyrkan att springa in till oss.. Ringde på dom men tyckte det tog lite tid så skulle dubbel kolla att jag hade tryckt på knappen. Hitta då 2 andra knappar och valde ut en av dom som jag trodde skulle få igång displayen för att se om det stog något. Men inget hände så tryckte på den andra, sen insåg jag mitt misstag och försökte fixa det. Men det gick inte och där kommer dom inrusande. Snacka om pinsamt att försöka förklara den situationen...

Och det va hela den historien. Är väldigt nöjd och glad över upplevelsen och att det är gjort och äntligen klart. Men jag känner att den gången räckte gott och väl av många anledningar.

Vill avslutningsvis bara säga att jag tycker att man ska ta allt man hör med en nypa salt, folk skrämmer upp en för olika saker i onödan och det är ju olika för varje person hur allt blir. Kan också tycka så här i efterhand att man kanske kan få lite för lite eller diffus info från sjukvården tyvärr också. Men alla är vi människor och gör misstag så jag är relativt säker på att även det är olika från person till person.

Nu sitter jag här och har min alldeles egna lilla familj i alla fall och bara är sådär löjligt glad och lycklig ❤

Förlossningen del 2

Då va det äntligen dags för ryggmärgsbedövningen! Jag har alltid varit sprut rädd så diskutera med sköterskorna innan och dom förklara att man får bedövning innan, jag tänkte då någon slags salva som dom smörja på innan. Men nej, en bedövning i form av en spruta innan sprutan. Åh herre gud tänkte jag då! Hur fan ska jag klara det?! Jag vill ju bli av med smärtan men vågar jag?! Men dom sa att man känner bara ett litet stick av bedövnings sprutan och den "riktiga" sprutan kommer jag inte ens känna av. 
Säkert tänkte jag, jag är väl inte dum? Alla säger ju att den gör så jävla ont  men att det ändå är värt det för det lindrar värkarna något enormt..

Så det börja med att dom skulle sätta någon grej i handen på mig, minns inte vad det va till för men något slags dropp har jag för mig. Och då mina vänner skulle den här kära eleven få sätta det. 

Där satt jag med en jävla smärta, försökte att inte drabbas av panik av det faktum att jag skulle få 3 stick inom loppet av en väldigt kort tid. Så jag andades, kolla bort och försökte fokusera på Davids röst och andas mig igenom dom här helvetes värkarna. Och hon stack.. Det kändes som hon aldrig blev klar och jag satt där vansinnig inombords och försökte stå ut med ännu en smärta. Tillslut fråga jag om hon va klar snart och hur långt in den där grejen skulle. Så fick jag veta att hon inte fick till det och hade stuckit fel.. Då trodde jag att jag skulle bli helt jävla galen. Här har ni en tjej som har en ganska extrem rädsla för sprutor och nålar, och så sätter ni en jävla elev till att fixa det här?! Men jag sa inget utan satt där snällt och vänta på att det skulle bli klart.. och grät.. (fick veta efteråt av David att jag hade ryckt till precis när hon stack mig) 

Ungefär då va det dags för kvälls/natt personalen att gå på sitt pass och det va dags för nästa person att försöka få till det här nu. Minns inte om det va en elev eller en barnmorska men personen fick i alla fall till det relativt snabbt. 

Inte just i den stunden men efter allt så hade jag lite dåligt samvete över den här eleven som inte fick till det med slangen i handen på mig. Inte för att jag va otrevlig eller något, vad jag minns i alla fall, utan för att jag tror att hon själv mådde dåligt över att det inte gick så bra när hon hörde och såg hur rädd jag va.

Hur som helst, tillslut kom narkosläkaren in och jag fick sätta mig på sängen och försöka slappna av och så skulle jag hålla ner axlarna och kuta lite med ryggen har jag för mig. Först skulle hon märka ut vart hon skulle sätta den och jag hade såklart svårt att slappna av och hålla ner axlarna.

När hon hade märkt ut så kom paniken. Jag va så jävla rädd alltså och fick sån jävla ångest! Jag grät floder och typ hyperventilera och bara försökte överleva dom där jävla värkarna just då. Jag hade svårt att sitta still och ja. Tänk er ren och skär panikångest helt enkelt. David försökte lugna mig och sköterskorna minns jag inte ens vad dom gjorde vid den här tidpunkten, men antagligen försökte dom lugna mig.

Jag minns att jag hör läkaren fråga mig om jag vill att hon ska säga till när hon sticker men jag kunde inte svara. Vet att hon fråga 2 eller 3 gånger men jag visste inte själv och va så jävla rädd och va beredd på en sån jävla smärta. Tillslut tröttna hon antar jag (och med klartecken från David) så hon stack mig med bedövnings sprutan. Och vet ni vad? Den kändes knappt. Jag blev chockad över hur lite sticket kändes. Vet inte om det faktiskt är så eller om det är för att jag va så inne i allt . Men den gjorde knappt ont.

Sen va det dags för ryggmärgsbedövningen, och helt plötsligt sa dom bara att nu är det klart. Jag kände den inte överhuvudtaget. Då lugna jag mig medan dom fixa med det sista, fick en slags doserings grej hängande över axeln som dosera ut en viss mängd hela tiden eller när det behövdes.

Efteråt vart jag förbannad. Visst är det bäst att alltid tänka sig det värsta så man är beredd på det, men ärligt talat... Jag tycker att folk verkligen skrämmer upp en om just den bedövningen så jag va livrädd, vanligtvis är jag rädd men när folk pratat om hur jävla ont den här sprutan ska göra och så kändes den inte ett skit. Men det kan ju som sagt va för att jag va i ren panik. Men där blev jag faktiskt riktigt arg efter.

Det gick ganska snabbt innan smärtan började avta lite grann men tog väl en liten stund så försvann den helt. Och det mina vänner kändes som rena rama himmelriket! När jag kunde lägga mig i sängen och slappna av så sa jag att det här är det bästa beslutet jag någonsin tagit! Det va så jäkla skönt. 

Så jag la mig i sängen och bara tvärsomna. 1 timme fick jag sova innan dom kom in och väckte mig.

Och här avslutar jag detta inlägg då det blev ett väldigt långt ännu en gång..  Nästa blir sista delen av den här historien. 

Förlossningen del 1

Hej på er! 
Jag har länge tänkt skriva detta inlägg men som ni säkert förstår har varken tid eller ork funnits det senaste. Ärligt talat så fundera jag på att skita i det tillslut eftersom det gått ett par veckor nu ändå, fundera även på att bara ta bort bloggen helt och hållet för att jag ändå aldrig har tid, ork eller lust att uppdatera här just nu.. Men så kände jag att det kan va kul att ha historien här för mig själv i framtiden och jag kommer säkert att få tid, ork och lust framöver, men som det är nu så kommer det förmodligen vara dött här emellanåt. 

Hur som helst let the story begin...
(Jag har antagligen glömt en del från den dagen i nuläget, man hade ju lixom en hel del att fokusera på plus att det gått 3 veckor nu, men ska återberätta så gott jag minns)

Så kl 2 natten mellan Fredag den 6:e och Lördag den 7:e vakna jag av värkar, väckte David och sa att dom nog börjat nu. Han fråga om han skulle gå upp men jag sa att jag väcker han igen om det behövs..  Så jag gick upp och började packa färdigt bb väskan och  försökte andas mig igenom värkarna, gick omkring planlöst i lägenheten och tillslut la jag mig på soffan och kolla serie och försökte vila lite..

Fick lite smått panik eftersom barnrummet inte va klart och vi hade inte satt in babyskyddet i bilen eller något. Så funderade på att ställa mig och spackla och fixa med bilen, men jag va så jäkla trött så jag sket i allt det tillslut.

Minns inte så mycket mer av natten där men runt 8 tiden på Lördag morgon ringde jag till mamma och sa att det är på gång och att jag ville in till bb för en check, ringde även in dit då. Trodde ju det sista att hon vänt sig i magen så ville in och kolla det och hur pass nära jag va förlossning så att säga.. Men allt såg bra ut och va bara öppen någon centimeter så vi blev hemskickade, vilket jag tyckte va skönt i stället för att gå omkring där och vänta på att något skulle hända. David fråga barnmorskan hur lång tid det kunde dröja nu men fick ett så diffust svar så han hade ju ingen aning om att vi mest troligen skulle ha en bebis hos oss inom 2 dygn hehe.

Så vi åkte hem, minns inte vad jag gjorde mer än att försöka vila och ta mig igenom smärtan men David han börja storstäda hemma.
Här har vi kommit hem efter kollen på bb och jag kom på att jag ville ha en bild på magen precis i det sista innan bebisen skulle kika ut

Klockan 8 på kvällen va det dags att åka in igen, då kände jag att nu måste jag ha smärtlindring för det här klarar jag inte själv längre. Så mamma kom ännu en gång och vi åkte in. Jag förstod ju att nu blir vi mest troligen kvar (för jag hade inte tänkt att åka hem utan någon smärtlindring i alla fall) och nästa gång vi åker hem har vi en bebis med oss, men David hade inte en aning. Han trodde att jag kanske skulle få något som lindra och sen skulle vi hem igen typ. (Grabben med koll hehe) Men för att vara rättvis så har han inte intresserat sig så mycket för allt det här som är innan barnet kommer, vilket jag faktiskt kan förstå.

Ett av samtalsämnena i bilen va:
- Jag ska i alla fall inte ha några jävla elever som ska vara med och lära sig under min förlossning, det kan dom fet glömma!
Kom in och vad händer?
- Hej jag heter... och jag är här som lärling (eller vad dom nu kallar sig) 
Vad gör jag? Ingenting utan är trevlig och glad tillbaka..  Men jag kände mig trygg med henne faktiskt då hon va lite äldre och handleddes givetvis av en barnmorska senare.

Dom starta i alla fall upp alla maskiner och skulle göra alla koller igen innan jag fick något. Där höll jag på att bli tokig, kände bara att kan ni ge mig den där jävla lustgasen nu då för i helvete, jag kom ju in för att jag inte pallar mer då borde ni väl fatta att det är bråttom?! Men jag sa inget såklart utan låg där snällt och fint och fick beröm för hur bra jag andades mig igenom värkarna. Som att det va till någon tröst..

När vi fick klartecken att allt såg bra ut så åkte mamma hem och så fixa hon och pappa in babyskyddet i våran bil och lämna av vaggan hemma hos oss.

Efter vad som kändes som en evighet fick jag äntligen lustgas, och som jag sög i mig det! Fick även en sån där gå grej som stöd och en pilatesboll att sitta och vagga på. Försökte kämpa med det där ett tag men insåg ganska snabbt att lustgasen hjälper inte mot smärtan utan mer att man ska slappna av, så jag bestämde mig för ryggmärgsbedövningen och bad om den ganska snabbt. Men narkosläkaren hade en del att göra så det tog ett bra tag innan jag fick den. 

Så det va bara att fortsätta att kämpa på och vid något tillfälle vet jag att dom sa att jag kanske skulle försöka andas lite utan lustgasen också, när jag väl tog bort den så kände jag mig go i huvudet i ca 3 sekunder hehe. Under denna tiden va jag öppen 3 cm. 

Någonstans här har David filmat mig, inget jag minns men fick se efteråt. Han frågar mig hur det går och min blick säger ungefär: 
Hur fan tror du att det går?! 
Hade blickar kunnat döda hade han inte levt en sekund efter att han ställt klart frågan hehe 

Men stackars David hjälpte mig så gott han kunde genom att massera ryggen på mig emellanåt och så..

Och här tänkte jag faktiskt avsluta första delen eftersom det blir så jäkla långa inlägg. Så del 2 blir en fortsättning från att jag får bedövningen, och det är väl i den delen det mesta händer kan man säga.. 
Till top