Hur ofta är du ensam med dina tankar?

Tankar / #hjärnkontoret, #kvällstankar, #känslor, #negativity, #negativt, #tankar, #tystnad, #vilsen, #ångest / Permalink / 0
Jag tänkte på det igår kväll när jag skulle sova. Det är nog nyttigt att bara vara med sig själv i tystnaden för att låta sina tankar flöda, identifiera och bearbeta dom. Det är väl också så man lär känna sig själv och vem man egentligen är?
 
Jag själv vet med mig att när jag har hand om Milou så hinner jag inte med att tänka på annat än henne, det jag gör i stunden och eventuellt vad vi ska göra eller vad jag ska laga för mat.
 
Men när hon sover eller är med David och jag gör något annat, det räcker med att jag ska hänga tvätten bara, så startar jag något att lyssna på. Jag lyssnar i stort sett bara på poddar nu för tiden, jag är ju väldigt intresserad av true crime, men ibland händer det att jag lyssnar på musik. Dock aldrig lugn musik. 
 
För jag vet att jag är en väldigt nostalgisk person men också känslomässig. Lugn musik får mig oftas att känna mig nere nu för tiden. Jag vet inte riktigt varför men antagligen för minnen som jag kan ha till dom eller för att jag lyssnar på texterna. 
 
Jag tror att det också är därför som jag inte tillåter mig själv att vara ensam med mina tankar. För oftast, ialla fall det senaste året, så blir det att jag tänker bakåt i tiden, och jag hade en väldigt jobbig period innan jag träffade David. Jag mådde väldigt dåligt då och betedde mig dåligt, framförallt mot mig själv. Så att tänka tillbaka på det får mig att må dåligt nu. Tänker jag ännu längre tillbaka så är det samma där, jag ser knappt några glädjeskymtar längre, jag mår bara dåligt när jag tänker på mitt tidigare liv. Jag tycker att jag bara mått dåligt hela tiden, betett mig illa, givetvis mot andra människor ibland, men framförallt mig själv och mina föräldrar. Jag skäms över mig själv när jag tänker bakåt i tiden, jag önskar att jag och alla runt omkring mig kunde glömma hur det va, hur jag va och hur jag såg ut. 
 
Jag vet inte varför jag har börjat tänka och känna såhär faktiskt, bara att känslan har blivit mycket starkare sen jag blev mamma. Jag vill bara att den delen av mitt liv ska raderas, eller kunna gå tillbaka och ändra allt med eller utan den erfarenhet jag har idag. 
 
Kvällarna är ju alltid värst, det är ju då alla tankar kommer fram och för mig är det nästan alltid djupa saker och som ni förstår oftast negativa gentemot mig själv. Jag lyssnar alltid på något, vilket är ett problem i sig för lyssnar jag på något intressant så vill jag ju höra klart, men är det inte tillräckligt intressant så vandrar tankarna iväg. 
 
Jag har funderat på att jag kanske borde gå och prata med någon proffessionell person om det här. Om varför det är så lätt för mig att känna mig nere och ja för att vara ärlig klanka ner på mig själv. Ta reda på varför jag mår så dåligt över att tänka på mitt tidigare liv osv. Men jag tror inte jag orkar nysta i det. Det känns på något sätt som att man river upp det gamla, och vad är det för mening med det när man ska leva i nuet och för framtiden? Det enda jag vill ha ut av det är ju att inte må så dåligt och skämmas över allting hela tiden. Och att våga låta mig själv vara ensam med mina tankar utan att bli depp och nere. 
 
Lära känna mig själv och vem jag är mer än en mamma egentligen. För jag tror jag har tappat bort mig själv helt, eller jag tror rättare sagt att jag aldrig hittat mig själv helt. Det känns som att jag har anpassat mig efter min omgivning hela livet och bara hängt med i strömmen på något sätt. 
 
Hälsningar gårdagens och dagens hjärnkontorsarbetare,
 
Hur fungerar ni? Gillar ni tystnaden eller är ni rädd för den?
Till top