Förlossningen del 3

När dom väckt mig va jag fortfarande helt slut såklart men jag fortsatte vila medan dom kollade läget och hur öppen jag va. Det visa sig att det fortfarande bara va 3-4 cm så dom tog beslutet att sätta igång mig helt enkelt.

Minns faktiskt inte hur det gjordes men jag vet att jag la mig och sov igen, tror jag sov någon halvtimme eller hur det va men jag har för mig att dom kom in någon gång och öka vad det nu va så att värkarna skulle komma igång ordentligt. Vakna en kort stund efter det av värkar och att det tryckte på som fan neråt. Blev lite smått panikslagen då dom va så jäkla kraftiga nu och det verkligen tryckte på. Så samtidigt som jag försökte andas försökte jag få liv i David som hade slumrat till en stund i fåtöljen inne i rummet. Tillslut fick jag ur mig något slags ryt som lät:
- David du får vakna nu!

Groggy av trötthet försökte stackarn vakna till och fatta vad som hände. Efter det gick allt väldigt snabbt faktiskt. Men jag hann med ännu mera lustgas som jag helst inte ville ta bort från ansiktet och att försöka stödja mig på den här gå grejen. 

Efter det här minns jag inte jätte mycket. Vet att dom någon stans här tryckte hål så vattnet skulle gå och det kändes som halva inälvorna åkte ut med en jävla fart samtidigt som jag pissa ner mig totalt typ. Jag skulle försöka hålla emot och inte trycka på vilket jag tyckte kändes helt omöjligt. Jag sa att jag verkligen försöker men tillslut så sa jag att det går ju inte!

Sen vet jag att dom sa att nu får du börja krysta och jag blev så glad! Man har ju även här hört att man ska lyssna på vad dom säger och massa skräck exempel på hur mycket folk gått sönder osv så jag va ju skit rädd för att jag inte skulle kunna hålla emot. Kändes ju nästan som att ungen skulle trycka ut sig själv när som helst.

Mitt i det här löd ungefär den här konversationen:
Jag: - Jag tror att jag måste bajsa!
Minns inte svaret från dom utan vi försöker få upp mig i sängen och i rätt ställning så att säga.. 
Jag: - Jag känner mig verkligen bajsenödig! Det trycker ju på mest i röven känns det som!
Sköterska: - Ja men det gör inget, det är bara bra om du får ut så mycket som möjligt (piss och skit) så blir det mer plats där inne och lättare för bebisen att komma ut. (Typ)
Jag: - Men ni måste ju ha munskydd eller något så ni slipper lukten! Åh herre gud jag tror det kommer bajs! Stackars er ni måste ta på er något så ni inte behöver känna lukten i alla fall!

Åh jag krysta och jag skrek i den där lustgasen. Tillslut sa dom igen att jag kanske skulle försöka andas lite utanför den masken också, och sen det sista fråga dom om vi skulle prova utan lustgasen lite, och jag sa okej vi kan väl prova. 

David minns jag inte ens vart han va eller vad han gjorde i denna stund men har för mig att han satt där vid sidan om mig. Fick senare veta att han va lite smått i chock själv över hela händelsen och att han kände sig väldigt hjälplös när han såg vilken smärta jag genomled plus att han va halvt borta av trötthet. Men han hade fått en sköterska som försökte lugna och ta hand om honom hehe

Jag låg där och tryckte och tryckte i alla fall och försökte andas när dom tillslut mitt i allt sa att jag måste hålla emot nu.

Va?! Hur ska jag göra det?! Det går ju inte?! Men vips så kom bebisen ut.

Och vilken känsla att få se den här lille människan som man bärt runt på i 9 månader och varit så nyfiken på! Jag trodde ju inte att jag skulle vilja ha upp henne på mig för jag har alltid tyckt dom ser så äckliga ut efter och tänkt att dom luktar säkert fan med. Men att jag blev glad när jag fick upp henne! Och tänkte inte alls på det äckliga.

Första bilden på henne jag tog har ni redan sett så här kommer den andra

Sen är det ju allt det här efter som jag inte hade någon större koll på utan hade fått höra om den senaste tiden innan förlossningen typ.

Men först samla David kraft till att klippa navelsträngen. Sen skulle jag trycka ut moderkakan som dom kolla på och visa upp för mig, den såg för övrigt jävligt äcklig ut, men enligt dom precis som den skulle se ut.

Sen va det dags att kolla hur stor skadenivån va och lappa ihop det. Då va jag rädd igen för ännu en nål och smärta men hade lillan på bröstet då och va så trött, glad och fylld med kärlek så dom fick hållas där nere.

Dock så fick dom fylla på med bedövning emellanåt för ibland kändes det jävlar alltså och där satt dom och fixa säkert 1 timme kändes det som i alla fall, för då skulle ju den här eleven få lära sig att göra det, men det gjorde inte mig så mycket just då för jag va bara jävligt glad över att graviditet och förlossning äntligen va över och här låg jag nu och kolla på min fina alldeles underbara bäbis!




Hann att ta en hel del bilder det första dygnet kan man säga så här får ni se några 😍

Vi låg kvar på Bb 1 natt sen åkte vi hem vid halv 10 på kvällen efter. Men jag måste säga att vi är så nöjda med hela personalstyrkan som hjälpte oss och som vi fick träffa på både på förlossningen och BB. Alla va supersnälla och jätte duktiga verkligen! Jag kände mig så trygg hos dom och hade nog kunnat stanna kvar ett par nätter om vi hade kunnat få veta till 100% att David också skulle få vara kvar med oss. Men vi kände samtidigt att det skulle bli skönt att komma hem.

Men jag tyckte hela tiden att det kändes så lyxigt hehe. Det va nästan det första jag sa när vi kom in till väntrummet på förlossningen: Åh gratis kaffe och saft, vilken lyx! 

Och så egna rum med sköna sängar och ganska stort badrum. Ja jag trivdes att "bo" där faktiskt och som sagt personalen är guld! Och det va vi noga med att påpeka innan vi åkte hem och David berömde dom titt som tätt där borta 🙂

Men det va faktiskt väldigt skönt på bb för vi hade som sagt turen att få ett rum för oss själva som va ganska stort också, precis mitt emot matsalen med hehe. Och man kände sig så väl omhändertagen och uppassad på faktiskt. Nästan lite som att bo på hotell hehe

Och sist men inte minst så fick jag hela personalstyrkan att springa in till oss.. Ringde på dom men tyckte det tog lite tid så skulle dubbel kolla att jag hade tryckt på knappen. Hitta då 2 andra knappar och valde ut en av dom som jag trodde skulle få igång displayen för att se om det stog något. Men inget hände så tryckte på den andra, sen insåg jag mitt misstag och försökte fixa det. Men det gick inte och där kommer dom inrusande. Snacka om pinsamt att försöka förklara den situationen...

Och det va hela den historien. Är väldigt nöjd och glad över upplevelsen och att det är gjort och äntligen klart. Men jag känner att den gången räckte gott och väl av många anledningar.

Vill avslutningsvis bara säga att jag tycker att man ska ta allt man hör med en nypa salt, folk skrämmer upp en för olika saker i onödan och det är ju olika för varje person hur allt blir. Kan också tycka så här i efterhand att man kanske kan få lite för lite eller diffus info från sjukvården tyvärr också. Men alla är vi människor och gör misstag så jag är relativt säker på att även det är olika från person till person.

Nu sitter jag här och har min alldeles egna lilla familj i alla fall och bara är sådär löjligt glad och lycklig ❤

Till top