Förlossningen del 2

Då va det äntligen dags för ryggmärgsbedövningen! Jag har alltid varit sprut rädd så diskutera med sköterskorna innan och dom förklara att man får bedövning innan, jag tänkte då någon slags salva som dom smörja på innan. Men nej, en bedövning i form av en spruta innan sprutan. Åh herre gud tänkte jag då! Hur fan ska jag klara det?! Jag vill ju bli av med smärtan men vågar jag?! Men dom sa att man känner bara ett litet stick av bedövnings sprutan och den "riktiga" sprutan kommer jag inte ens känna av. 
Säkert tänkte jag, jag är väl inte dum? Alla säger ju att den gör så jävla ont  men att det ändå är värt det för det lindrar värkarna något enormt..

Så det börja med att dom skulle sätta någon grej i handen på mig, minns inte vad det va till för men något slags dropp har jag för mig. Och då mina vänner skulle den här kära eleven få sätta det. 

Där satt jag med en jävla smärta, försökte att inte drabbas av panik av det faktum att jag skulle få 3 stick inom loppet av en väldigt kort tid. Så jag andades, kolla bort och försökte fokusera på Davids röst och andas mig igenom dom här helvetes värkarna. Och hon stack.. Det kändes som hon aldrig blev klar och jag satt där vansinnig inombords och försökte stå ut med ännu en smärta. Tillslut fråga jag om hon va klar snart och hur långt in den där grejen skulle. Så fick jag veta att hon inte fick till det och hade stuckit fel.. Då trodde jag att jag skulle bli helt jävla galen. Här har ni en tjej som har en ganska extrem rädsla för sprutor och nålar, och så sätter ni en jävla elev till att fixa det här?! Men jag sa inget utan satt där snällt och vänta på att det skulle bli klart.. och grät.. (fick veta efteråt av David att jag hade ryckt till precis när hon stack mig) 

Ungefär då va det dags för kvälls/natt personalen att gå på sitt pass och det va dags för nästa person att försöka få till det här nu. Minns inte om det va en elev eller en barnmorska men personen fick i alla fall till det relativt snabbt. 

Inte just i den stunden men efter allt så hade jag lite dåligt samvete över den här eleven som inte fick till det med slangen i handen på mig. Inte för att jag va otrevlig eller något, vad jag minns i alla fall, utan för att jag tror att hon själv mådde dåligt över att det inte gick så bra när hon hörde och såg hur rädd jag va.

Hur som helst, tillslut kom narkosläkaren in och jag fick sätta mig på sängen och försöka slappna av och så skulle jag hålla ner axlarna och kuta lite med ryggen har jag för mig. Först skulle hon märka ut vart hon skulle sätta den och jag hade såklart svårt att slappna av och hålla ner axlarna.

När hon hade märkt ut så kom paniken. Jag va så jävla rädd alltså och fick sån jävla ångest! Jag grät floder och typ hyperventilera och bara försökte överleva dom där jävla värkarna just då. Jag hade svårt att sitta still och ja. Tänk er ren och skär panikångest helt enkelt. David försökte lugna mig och sköterskorna minns jag inte ens vad dom gjorde vid den här tidpunkten, men antagligen försökte dom lugna mig.

Jag minns att jag hör läkaren fråga mig om jag vill att hon ska säga till när hon sticker men jag kunde inte svara. Vet att hon fråga 2 eller 3 gånger men jag visste inte själv och va så jävla rädd och va beredd på en sån jävla smärta. Tillslut tröttna hon antar jag (och med klartecken från David) så hon stack mig med bedövnings sprutan. Och vet ni vad? Den kändes knappt. Jag blev chockad över hur lite sticket kändes. Vet inte om det faktiskt är så eller om det är för att jag va så inne i allt . Men den gjorde knappt ont.

Sen va det dags för ryggmärgsbedövningen, och helt plötsligt sa dom bara att nu är det klart. Jag kände den inte överhuvudtaget. Då lugna jag mig medan dom fixa med det sista, fick en slags doserings grej hängande över axeln som dosera ut en viss mängd hela tiden eller när det behövdes.

Efteråt vart jag förbannad. Visst är det bäst att alltid tänka sig det värsta så man är beredd på det, men ärligt talat... Jag tycker att folk verkligen skrämmer upp en om just den bedövningen så jag va livrädd, vanligtvis är jag rädd men när folk pratat om hur jävla ont den här sprutan ska göra och så kändes den inte ett skit. Men det kan ju som sagt va för att jag va i ren panik. Men där blev jag faktiskt riktigt arg efter.

Det gick ganska snabbt innan smärtan började avta lite grann men tog väl en liten stund så försvann den helt. Och det mina vänner kändes som rena rama himmelriket! När jag kunde lägga mig i sängen och slappna av så sa jag att det här är det bästa beslutet jag någonsin tagit! Det va så jäkla skönt. 

Så jag la mig i sängen och bara tvärsomna. 1 timme fick jag sova innan dom kom in och väckte mig.

Och här avslutar jag detta inlägg då det blev ett väldigt långt ännu en gång..  Nästa blir sista delen av den här historien. 

Till top