Slutspurten

Allmänt, Graviditeten / Permalink / 0
Då har vi gått in i vecka 36 och det är alltså 4 veckor kvar till bf. Men som jag ser det kan det vara allt mellan 2-6 veckor kvar. Det känns som att man äntligen börjar se ljuset i tunneln och att vi är inne i slutspurten.

Jag hoppas dock inte att jag går över tiden, även om jag vet att det är vanligt för förstföderskor, men jag orkar verkligen inte vara gravid mer nu. Är så himla trött på det.. Har sagt det tidigare och det är verkligen inte min grej att vara gravid, visst kan det vara mysigt ibland men det jobbiga väger över för min del och jag har tyckt att det varit jobbigt nästan från start.. 

Men nu när magen växt så mycket så är det ännu jobbigare, det tar lixom emot att böja sig och tappar jag något på golvet så blir jag typ irriterad och överväger att skita i att ta upp det bara för det är så jävla jobbigt. Idag bad jag David att hjälpa mig på med strumporna för det är typ det jobbigaste momentet att göra just nu och att vända sig om i sängen hehe. Nej jag vill allt kunna klara mig själv, speciellt när det gäller dom mest simpla grejerna..

Idag slängde jag faktiskt på lite smink för första gången på.... Veckor, månader..? Gjorde mig lite kalasfin helt enkelt. Kändes kul faktiskt, mindre kul nu dock när man måste tvätta av allt..

Sen är jag ju naturligtvis så himla nyfiken på att få träffa den här lilla människan som jag bärt runt på i alla dessa månader nu! Hon som jag känt när hon rör sig, sparkar mig på revbenen, trycker på blåsan så jag får gå på toa hela tiden, som jag myst med, hon som jag sett på bild men inte vet någonting om ännu. Jag är så nyfiken på hur hon ser ut! 

Någon gång i början av graviditeten satte jag och David oss ner och skrev upp lite vad vi tror om hur hon kommer se ut, när hon kommer ploppa ut, vad vi trodde för kön osv. Ska bli så spännande att se vem av oss som trodde rätt 😊

Ja jag har visserligen längtat från start men nu längtar jag så mycket så jag vet inte hur jag ska stå ut med att vänta mer! 

Samtidigt börjar nervositeten och rädslan för själva förlossningen smyga sig på mer och mer nu och om hon kommer vara frisk osv. Har lixom inte hunnit tänka så mycket på det än. Samtidigt så försöker jag att tänka att när det väl satt igång så vet man att allt det här snart är över och vi börjar vår nya resa i livet, hur det än går så kommer vi att vara glada och klara det tillsammans. 

Till top