Frustration och tankar om ekonomi

Allmänt / Permalink / 0
I perioder har jag och David diskuterat hur frustrerade och trötta vi blir på att det ska vara så svårt att få ett fast jobb, som man trivs på, med en rimlig lön. Vi båda har mest haft massa tillfälliga ströjobb där man kanske inte alltid trivs så bra och där lönen är låg i jämförelse med arbetet man utför. Men pengar behöver man ju för att överleva.
 
Just nu är vi inne i en sån period då frustrationen nästan kokar över. Jag är sjukskriven och går snart på föräldrapenning, det är absolut inget man blir rik på. Han har en fastanställning på 40% på ett jobb där han trivs visserligen men det är alldeles för lite tid. 
 
Vi båda börjar känna att vi närmar oss faktiskt 30, vi har tagit skit jobb med skit lön, vi har haft våra ungdomsperioder där man kan hoppa från ett jobb till ett annat, ha flera jobb samtidigt osv. Men nu börjar man lixom tröttna, vi vill ha stabilitet och en normal månadslön. Vi har gjort vårat skitjobb och kämpat, är det inte våran tur nu att ha lite flow?
 
När vi väl kommer ett steg framåt så är det alltid något som kastar oss 3 steg bakåt. Vi håller balansen men det börjar bli så jävla tröttsamt nu. Vad är det egentligen samhället kräver av oss?! Vi båda har utbildning och arbetslivserfarenhet, vi är villiga att jobba och lära oss mer. Vad mer behövs?
 
Idag vill alla företag att man ska ha utbildning, helst en hög, för vilket jobb som helst. Men spelar det egentligen någon roll? Är man inte ett läshuvud har man ingen rätt till att få chansen att komma ut i arbetslivet då? Man måste ju kunna få en chans trots att man kanske har svårigheter på olika sätt. Varför kan människor inte bara få en jävla chans?!
 
Jag själv har funderat på att plugga vidare, hitta en utbildning i en annan kommun som jag va väldigt intresserad av. Jag sökte och fick godkänt av dom, men måste bli godkänd av kommunen för att plugga någon annan stans. Vad händer? Dom nekar och betalar inte för mig för jag hamnar långt ner på deras prioriterings lista. Varför? För att jag har fullständiga gymnasiebetyg..
 
Är det tacken för att man faktiskt skötte skolan? Man fick höra hela tiden hur viktigt det är att man sköter skolan osv, och ja kanske om man vet vad man vill när man är 16 år och ska börja gymnasiet. Men för oss andra då? Som inte riktigt visste vad vi ville med livet när vi va fucking barn på 16 år?! Ska vi inte få en ny chans till att omskola oss? Då är det ju fan mer värt att inte sköta skolan så att man faktiskt kan få en utbildning när man väl kommer fram till vad man vill. Ska det vara så? Vad är det för mening med att lägga ner tiden i gymnasiet om man inte får hjälp när man blir äldre?
 
Jag är medveten om att man kan läsa upp betyg, plugga på högskola och få csn lån osv osv. Men som sagt, för dom som kanske har svårt i skolan, har svårt med teori, inte är läshuvuden, eller för oss som bara inte orkar gå en utbildning på 3 år för att bli någonting vettigt och få en någorlunda lön? Om det finns genvägar man vet att man kan ta, varför ska man då inte få chansen att ta den? Man visar ju att man vill, att man vill ut i arbetslivet och försöka göra rätt för sig i samhället.
 
Känns som att vi bara har så mycket skyldigheter till samhället hela jävla tiden men får fan ingenting tillbaka.
 
Ska man behöva flytta till andra sidan landet för att få ett rimligt jobb med en rimlig lön? Eller för att få en vettig utbildning, eller för att få någon som helst jävla hjälp överhuvudtaget?!
 
Märker att ju mer jag skriver och låter tankarna rinna ur mig desto mer förbannad blir jag hehe. Men jag är bara så jävla trött på detta nu. Är det såhär det ska vara? Är det såhär det kommer att vara?
 
Jag vägrar. Är trött på att behöva kämpa för precis allt hela jävla tiden när man också vet att det kommer bakslag, man vet inte vad, men det kommer. Det måste få ett slut för man blir fan drenerad på energi av en situation som denna......
Till top