Tankar

Allmänt / Permalink / 0
Åter igen så har vi haft en liten tuff period och flera gånger har jag undrat över min förmåga att vara mamma och känner mig sämst. 

Hur orkar alla mammor? Alla som har en pappa till barnet som jobbar heltid? Alla som ammar och sköter alla måltider själva dygnet runt? Hur orkar och klarar ni alla allt detta? Utan ordentlig sömn? Jag tycker det är riktigt tufft att ha henne helt själv på nätter och hela dagar på det dom dagarna David jobbar. Jag är helt slut efter...

Jag fungerar inte som människa utan sömn har jag konstaterat i alla fall. När jag är trött och saker inte går smidigt så blir jag irriterad och jag gråter. 

Det jag har kommit fram till angående detta är i alla fall:
1. Antingen är dom flesta som gjorda för att vara mammor och klarar av allt galant, alltså supermammor 
2. Jag har lägre energi och mindre ork än alla andra 
3. Folk väljer att inte lägga ut eller prata om alla jobbiga perioder 

Personligen tror jag mest på alternativ 3, även om jag i stundens hetta för det mesta är övertygad om alternativ 1.

Jag har då inte sett många prata offentligt om alla jobbiga stunder som garanterat uppstår åtminstone någon gång för alla . Något annat jag märkt är att det är sån jävla tabu att prata om det av någon anledning. Man får inte uttrycka sina känslor om det för då är man en dålig förälder. Man ska älska och avguda sitt barn oavsett vad.

Men gissa vad? Det finns stunder där allt brister, man får onda tankar om sig själv och även om barnet. Och att det är så jävla tabu att prata om det gör bara att man mår så jävla dåligt själv, att man inte vågar prata med någon för att allt ska vara så jävla perfekt som på några rosa fluffiga jävla moln till en början. Annars är man otacksam, eller en dålig förälder kanske? 

Självklart klandrar man sig själv och mår pissdåligt när det väl lugnat sig, man får dåligt samvete och rent utav skäms över tankar som uppstått i just den stunden.

Och jag tror att det är just det som hindrar många från att prata om det. Man skäms över sina egna tankar. Man tror att man är själv om dom, man känner sig så jävla värdelös och som en hemsk människa och som världens sämsta förälder. 

För man ska ju vara glad nu, livet är perfekt med det här lilla barnet, lyckan är fullbordad och man ska vara jävligt tacksam.

Låt mig säga såhär...
Självklart älskar och avgudar man sitt barn. Man gör såklart allt för den lille. Och ja jag skulle såklart kunna dö för henne om det nu av någon anledning skulle behövas. Men jag tror inte någon har det perfekt och lever i den perfekta lilla bubblan på rosa fluffiga moln hela tiden. Om det nu är någon som gör det så grattis för fan ni har haft tur!

Till alla andra så vill jag bara säga kämpa på och ni är inte ensamma varken med dom jobbiga perioderna eller era tankar. För just det sa ingen till oss, och det har relaterat i mycket lågt självförtroende för min del och även att jag satt jävligt höga krav på mig själv.

Och ja oavsett vad man tänker så mår man oftast dåligt av det efteråt när allt lagt sig. Men så får man ändå tänka som så att jävligt många har det som du och tänker som du, men man har spärrar som gör att det stannar där, vid just tankar. Och det är det som skiljer oss alla från psykopater som faktiskt gör handling av sina tankar. 

Självklart betyder Milou allt för mig, hon är det bästa som hänt mig och oftast är allt som en dröm.

Men när hon bara skriker utan att man vet vad som är fel, när hon är helt otröstlig, och utan någon nämnvärd sömn på det. Då är det jävligt tufft och man orkar inte hur mycket som helst.
Till top