Första veckan hemma och hon heter...

Allmänt, Barn&Föräldersnack / Bebis, Förstaveckan, Nyfödd / Permalink / 0
Ja vart ska jag börja...? Kan börja med att säga att jag har i ett par dagar försökt få ihop detta inlägg, men som ni säkert förstår så är det inte helt lätt med en nyföding och sen en katt på det som tagit varje chans till gos hon kan få nu.
 
Men om jag ska göra en sammanfattning av första veckan hemma så har jag/vi hunnit med:
Att känna oss helt överväldigade och nästan gråtit av kärlek till den här mini människan, fått både stora och små sammanbrott där jag bara suttit och gråtit av kärlek, känslan av otillräcklighet, dåligt samvete gentemot lillan, Diablo och David, jag har hunnit amma för att sen bestämma mig för att sluta med det, har ganska snabbt förstått innebörden av trötta småbarnsföräldrar, insett hur fantastisk kroppen är då den fungerar utan sömn och i stället ställer in sig på någon slags autopilot för att man ska ta sig igenom dagar, kvällar och nätter osv osv..
 
Här har ni henne på hennes 1 veckodag. Och hon heter Milou 💕 Lite rolig historia om hur hon fick namnet, men det tar vi i ett annat inlägg.
 
Så det här med att bli förälder... Man förstog ju att det skulle bli tufft i början, med lite sömn och mycket ansvar givetvis, för hon klarar sig ju inte själv. Och det tar på krafterna, man blir helt drenerad på energi, men ändå är kroppen inställd på att man ska kunna ta hand om den här lille, så man klarar det, och det är ju helt fantastiskt, för hur trött man än är så gör man det med en sån glädje och kärlek. Det är svårt att förklara och jag tror faktiskt att man bara vet vad jag pratar om ifall man själv varit där.
 
Men vi har haft det tufft också ett par nätter och någon dag med flera timmar av skrik utan att veta varför. Det har googlats friskt och desperata stunder där man sökt i alla informationsböcker och folders vi fått med oss. Har blivit ett och annat samtal till BB i desperation om att veta varför våran bebis är så ledsen och försök till att hitta svar för att kunna hjälpa henne. 
 
Det är verkligen inte lätt i början att veta vad som är fel eller att komma in i rutiner. Men vi har haft så fantastiska människor runt oss både inom vården men också våra nära och kära som har hjälpt oss, och vi har faktiskt klurat ut det mesta själva och tagit oss igenom det. Vilket har gett oss lärdom och förståelse för hur den här lilla tjejen fungerar. 
 
Vi har egentligen stött på 2 problem som givit oss dessa jobbiga nätter och det första är att hon antagligen fortafarande varit hungrig. Kan ni förstå hur det kändes när man fick reda på det? Jag bröt ihop och kände att:
 
-Jaha här sitter jag och låter mitt barn svälta.. (ja man blir dramatisk för det är fortfarande massa hormoner som sprödar i kroppen) och det andra är att hon haft ont i magen. Så det har som sagt blivit att man läst på mycket om allt möjligt men framförallt om amning, portioner och magont hos nyfödda. Jag tror att det kanske hade kunnat lindrats lite om man hade gått igenom amningen med mig, men jag förmodar att man glömde det helt enkelt. Dom kolla mest så hon hade rätt "grepp" och förklara att hon ska äta var 3:e-4:e timme. Nu hade jag ju lite koll sen innan eftersom jag alltid varit barnkär och varit mycket runt omkring barn ända sen jag va liten, men det blir en helt annan grej med en egen och en så liten som man följer från första dag. Så ja mycket tårar har runnit för dåligt samvete och otillräcklighet för Milou. Man vill ju verkligen bara ge henne allt och det bästa, så man känner sig lätt väldigt misslyckad även om man innerst inne vet att man gör allt för att hon ska ha det bra.
 
När vi ändå är inne på spåret med mat och det så kan jag ta det här med amningen.. Jag ammade henne fram till Torsdagen, alltså i 4 dagar. Då kände jag att jag klarar inte av det mer, dels för att hon åt ca 1 timme varje gång så det tog väldigt hårt på mig och min energi, speciellt på nätterna och jag kände att jag inte orkar med det mer, och dels för att vad vi förstått nu efteråt då på skriken så blev hon aldrig riktigt helt mätt, så antingen räckte inte mjölken till eller så åt hon sig inte mätt helt enkelt. Hon somnar ju i stort sett jämt när hon äter och då trodde jag att hon va klar, vilket det visa sig då att hon inte va. Så jag bestämde mig för att börja pumpa i stället. Jag vill fortfarande kunna ge henne min mjölk bara det att det va så svårt att veta när hon va mätt när jag ammade plus att det som sagt tog så hårt på mig att sitta där speciellt på nätterna så länge och knappt få någon sömn mellan matningarna men också skriken som blev.
 
Och det mina vänner kan vara ett av dom bästa besluten jag tog, det hjälpte min energi och mitt humör (deppigheten jag kände) upp väldigt mycket, plus att när jag väl tagit reda på hur mycket mat hon ska ha så kan jag pumpa upp portionsvis och veta att hon, oftast i alla fall, är mätt efter den portionen, så blir det skrik beror det på någonting annat och man kan då utesluta hunger. Och sist men inte minst så kan David hjälpa till och vara delaktig i matningen, vilket även han tycker är väldigt skönt faktiskt.
 
I början kände jag mig osäker och dålig över att jag inte orkar amma mitt älskade barn, hur kan man inte orka lixom?! Men efter mycket prat med David och barnmorskor som övertygat mig om att man ska göra det som känns bäst för en själv, så är jag glad över mitt beslut. Det finns ju dom som väljer att inte amma sina barn och även dom som inte kan, och det går ju bra för dom också så varför skulle inte mitt barn må bra av att få bröstmjölk på flaska? Sen så varvar vi med ersättning emellanåt om jag inte hunnit med att pumpa eller om hon fortfarande är lite hungrig efter en portion.
 
Man tycker det är så gulligt när dom ler, men så har dom magknip egentligen stackarna hehe. Både jag och David hade "kines" ögon när vi föddes och vi båda har fortfarande lite små och snea ögon och givetvis får Milou det också hehe
 
Och stackars lilla Diablo då.. Hon undra ju vad det va för konstig lite sak vi kom hemdragandes med. Lite läskig den här grejen.. Vilket också kan vara bra så hon inte går upp och lägger sig på henne och sådär. Hon går fram ibland och nosar lite på henne för att sen lämna henne ifred. Milou grimaserar, drömmer och rör sig ganska mycket och det är väldigt läskigt tycker Diablo. Hon va på väg upp på henne en gång av någon anledning men efter det (om det är för tillsägningen eller för att hon tycker att hon är väldigt läskig vet jag inte) så har hon inte gjort några mer försök. Däremot så erövra hon vagn, babysitter och vagga så fort hon fick chansen hehe.
 
Ska jag vara ärlig så tror jag hon känner sig lite övergiven då vi knappt orkade hälsa på henne kvällen vi kom hem för det första, sen har vi ju inte så mycket tid till att gosa med henne längre, och hon är ju van att få all uppmärksamhet och gos hela tiden, plus att vi stänger ute henne från sovrummet på kvällarna nu, just för att hon inte ska hoppa upp på Milou, man vet ju aldrig. 
 
Har mått väldigt dåligt och haft så dåligt samvete gentemot Diablo. Men nu försöker jag hinna med att gosa med henne med så fort jag har fritt och hon kommer till mig. Men hon har ju alltid så bra tajming så hon ska ju alltid komma när jag käkar eller så..... Men jag hoppas att hon kommer att vänja sig och att vi får lite mer tid till henne hela tiden ju mer vardagen börjar ta form.
 
Har även hunnit med besök av diverse släktingar från bådas sidor, och fler väntar vi. Alla är så himla glada och det är ju trevligt. Har även haft första hembesöket från Bvc och det va skönt faktiskt. Fick ställa frågor jag gått och funderat över och så fick man bekräftat att lilltjejen mår bra och växer som hon ska. 
 
Och nu har vi varit hemma i 1,5 vecka ungefär. Jag ska inte säga att vi fått in några rutiner men jag vågar påstå att det går framåt. Allt har blivit både lättare och bättre med matning och maten för henne, även med magen. Hon äter inte helt, men mycket mer regelbundet nu och har inte haft ont i magen eller haft några jobbiga nätter sen vi börja flaskmata tror jag. Minnet är ju faktiskt inte helt med en än, eller hjärnan överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig hehe. 
 
Men vi har blivit duktigare på att turas om, i början va båda vakna hela tiden och hade koll och hjälptes åt, vilket är bra såklart, men det resulterade ju i att båda va lika jävla trötta samtidigt också. Vi båda satt typ och kolla i kors och verkligen kämpa med att hålla oss vakna på nätterna. Så vi har faktiskt börjat turas om lite med nätterna, ett par nätter har vi sovit i varsitt rum till och med så den andra ska få sova ordentligt och sova ut helt så att en av oss är pigg och orkar med hela tiden helt enkelt. För det blir inte många timmars sömn i början, och man orkar inte tillslut, och sen som för mig med alla hormoner också så blir det mycket känslor och gråt och överdramatisering av allt då med. Så nu har vi det mer hållbart i alla fall och vi båda är piggare och gladare så vi har mer ork nu.
 
Efter flera försök i omgångar att få skriva detta inlägg så tror jag att jag fått med allt jag hade tänkt nu, har försökt att hinna läsa igenom det någon gång men nu ger jag upp så ber om ursäkt om det är lite oklart eller stavfel osv, men jag har gjort mitt bästa för att få upp detta inlägg i ett par dagar och nu känner jag det får bli som det blir för annars kommer jag aldrig få upp något inlägg hehe
Till top