Dagarna..

Allmänt, Barn&Föräldersnack / Permalink / 0
Dom bara springer förbi. Känns som varje dag ser likadan ut just nu. 
Man vaknar, ger frukost till bebis och katt, startar kaffet, vilar, kollar lite Youtube och lyssnar på podcasts samtidigt som man matar och söver bebis emellanåt och pumpar mjölk titt som tätt och diskar alla dessa flaskor till henne. Har man tur så kommer man ihåg att man behöver äta själv också och riktig lyx är om man hinner/minns att man ska borsta tänderna samt att man behöver en dusch emellanåt. Och dessa tillfällen när man faktiskt tar den där duschen och orkar smörja in sig efter, det känns ju som riktigt spa efteråt.

Känns ärligt talat som att man själv inte har mycket till liv för tillfället och det tär lite på mig att inte orka greja här hemma eller med något annat än att vaka och ta hand om Milou. Det är ju såklart det viktigaste men att hela tiden ha den här orkeslösheten och känna att man inte får något vettigt gjort här hemma.. Det är väl jag som måste lära mig att varva ner lite antar jag för lillan tar ju all min uppmärksamhet och energi just nu. Och det med kärlek och glädje såklart, men någonting inom mig vill inte riktigt acceptera att jag inte har ork till annat. 

Har haft ett par jobbiga dagar nu igen då Milou har magknip och är hård eller förstoppad i magen. Har inte varit så mycket gallskrik mer än någon dag men hon tar i för kung och fosterland mycket av den vakna tiden och har inte riktig ro när hon väl somnar, utom emellanåt när hon är helt utslagen stackarn. 

Gissar på att det är ersättningen som gör henne trög i magen och igår blev det återigen massa googlande om hur man kan hjälpa ett spädbarn att bajsa tillexempel. Jösses att det finns många diskussioner om allt möjligt alltså, men så vågar man ju inte testa vad som helst heller utan råd eller klartecken från sjukvården.

Och när man väl trillar in på deras sida så får man ju inga konkreta tips direkt mer än massage osv. Som att man inte testat allt redan lixom.. Ja det blev en del irritation och mycket frustration från min sida igår. Till och med när vi ringde och bad om tips så kom dom inte med ett skit. 

Hur som helst, i förmiddags släppte hon en bomb som fyllde hela blöjan och aldrig trodde jag att jag någonsin skulle bli så glad över att någon skiter. Men det va ett riktigt halleluja ögonblick. Det verkar dock på lillan som att det inte är helt bra än så vi får väl se hur det går resten av dagen och kvällen helt enkelt..

Ska även tillägga att har man haft dåligt samvete, känt sig värdelös, deppig och hjälplös innan så går det inte alls att mäta med hur man känner när man ser sitt hjälplösa barn ledset och ha ont utan att kunna hjälpa henne. Fy fan vad dåligt jag mådde igår, trots att jag försöker på alla sätt och vis att hjälpa henne. Va helt slut men är en riktig hökmamma och vill vara med henne och hjälpa henne och ha koll hela tiden när hon har det jobbigt. Mycket sjuka tankar dyker upp i dom stunderna, till exempel att man inte förtjänar henne osv. Usch det är inge kul alltså.

Men när man väl kommit över det stadiet och samlat sig så inser man att det är för den otroliga kärleken man känner för den här lilla personen, man vill ju bara hennes bästa och när man inte kan hjälpa henne så blir det väl så antar jag.. 

I morgon ska vi i alla fall till Bvc så hoppas vi kan få någon hjälp därifrån.

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att detta inte är riktigt tufft, speciellt när barnet har ont i magen och med alla dessa nätter med matning osv. Jag kan för mitt liv inte förstå att människor frivilligt går igenom denna perioden plus förlossningen ännu en gång efter första barnet alltså. Jag själv hade nog aldrig varken klarat eller orkat det .

Nu är jag glad att jag har gjort det en gång och Milou är det bästa som hänt mig, men för min del räcker det gott och väl med en gång. Alla säger att man glömmer allt det här efter ett tag, men jag är jävligt tveksam till att jag kommer det. 
Dessutom...

Varför skulle jag vilja gå igenom det en gång till när hon redan är så perfekt? 😉😍 Hur är det ens möjligt att älska och känna sån kärlek för ännu ett barn som man redan gör?! Det är säkert möjligt men jag tror inte mitt hjärta skulle klara av alla som känslorna, knappt att det gör det nu känns det som ibland. Man svämmar ju över av kärlek redan som det är!

Första veckan hemma och hon heter...

Allmänt, Barn&Föräldersnack / Bebis, Förstaveckan, Nyfödd / Permalink / 0
Ja vart ska jag börja...? Kan börja med att säga att jag har i ett par dagar försökt få ihop detta inlägg, men som ni säkert förstår så är det inte helt lätt med en nyföding och sen en katt på det som tagit varje chans till gos hon kan få nu.
 
Men om jag ska göra en sammanfattning av första veckan hemma så har jag/vi hunnit med:
Att känna oss helt överväldigade och nästan gråtit av kärlek till den här mini människan, fått både stora och små sammanbrott där jag bara suttit och gråtit av kärlek, känslan av otillräcklighet, dåligt samvete gentemot lillan, Diablo och David, jag har hunnit amma för att sen bestämma mig för att sluta med det, har ganska snabbt förstått innebörden av trötta småbarnsföräldrar, insett hur fantastisk kroppen är då den fungerar utan sömn och i stället ställer in sig på någon slags autopilot för att man ska ta sig igenom dagar, kvällar och nätter osv osv..
 
Här har ni henne på hennes 1 veckodag. Och hon heter Milou 💕 Lite rolig historia om hur hon fick namnet, men det tar vi i ett annat inlägg.
 
Så det här med att bli förälder... Man förstog ju att det skulle bli tufft i början, med lite sömn och mycket ansvar givetvis, för hon klarar sig ju inte själv. Och det tar på krafterna, man blir helt drenerad på energi, men ändå är kroppen inställd på att man ska kunna ta hand om den här lille, så man klarar det, och det är ju helt fantastiskt, för hur trött man än är så gör man det med en sån glädje och kärlek. Det är svårt att förklara och jag tror faktiskt att man bara vet vad jag pratar om ifall man själv varit där.
 
Men vi har haft det tufft också ett par nätter och någon dag med flera timmar av skrik utan att veta varför. Det har googlats friskt och desperata stunder där man sökt i alla informationsböcker och folders vi fått med oss. Har blivit ett och annat samtal till BB i desperation om att veta varför våran bebis är så ledsen och försök till att hitta svar för att kunna hjälpa henne. 
 
Det är verkligen inte lätt i början att veta vad som är fel eller att komma in i rutiner. Men vi har haft så fantastiska människor runt oss både inom vården men också våra nära och kära som har hjälpt oss, och vi har faktiskt klurat ut det mesta själva och tagit oss igenom det. Vilket har gett oss lärdom och förståelse för hur den här lilla tjejen fungerar. 
 
Vi har egentligen stött på 2 problem som givit oss dessa jobbiga nätter och det första är att hon antagligen fortafarande varit hungrig. Kan ni förstå hur det kändes när man fick reda på det? Jag bröt ihop och kände att:
 
-Jaha här sitter jag och låter mitt barn svälta.. (ja man blir dramatisk för det är fortfarande massa hormoner som sprödar i kroppen) och det andra är att hon haft ont i magen. Så det har som sagt blivit att man läst på mycket om allt möjligt men framförallt om amning, portioner och magont hos nyfödda. Jag tror att det kanske hade kunnat lindrats lite om man hade gått igenom amningen med mig, men jag förmodar att man glömde det helt enkelt. Dom kolla mest så hon hade rätt "grepp" och förklara att hon ska äta var 3:e-4:e timme. Nu hade jag ju lite koll sen innan eftersom jag alltid varit barnkär och varit mycket runt omkring barn ända sen jag va liten, men det blir en helt annan grej med en egen och en så liten som man följer från första dag. Så ja mycket tårar har runnit för dåligt samvete och otillräcklighet för Milou. Man vill ju verkligen bara ge henne allt och det bästa, så man känner sig lätt väldigt misslyckad även om man innerst inne vet att man gör allt för att hon ska ha det bra.
 
När vi ändå är inne på spåret med mat och det så kan jag ta det här med amningen.. Jag ammade henne fram till Torsdagen, alltså i 4 dagar. Då kände jag att jag klarar inte av det mer, dels för att hon åt ca 1 timme varje gång så det tog väldigt hårt på mig och min energi, speciellt på nätterna och jag kände att jag inte orkar med det mer, och dels för att vad vi förstått nu efteråt då på skriken så blev hon aldrig riktigt helt mätt, så antingen räckte inte mjölken till eller så åt hon sig inte mätt helt enkelt. Hon somnar ju i stort sett jämt när hon äter och då trodde jag att hon va klar, vilket det visa sig då att hon inte va. Så jag bestämde mig för att börja pumpa i stället. Jag vill fortfarande kunna ge henne min mjölk bara det att det va så svårt att veta när hon va mätt när jag ammade plus att det som sagt tog så hårt på mig att sitta där speciellt på nätterna så länge och knappt få någon sömn mellan matningarna men också skriken som blev.
 
Och det mina vänner kan vara ett av dom bästa besluten jag tog, det hjälpte min energi och mitt humör (deppigheten jag kände) upp väldigt mycket, plus att när jag väl tagit reda på hur mycket mat hon ska ha så kan jag pumpa upp portionsvis och veta att hon, oftast i alla fall, är mätt efter den portionen, så blir det skrik beror det på någonting annat och man kan då utesluta hunger. Och sist men inte minst så kan David hjälpa till och vara delaktig i matningen, vilket även han tycker är väldigt skönt faktiskt.
 
I början kände jag mig osäker och dålig över att jag inte orkar amma mitt älskade barn, hur kan man inte orka lixom?! Men efter mycket prat med David och barnmorskor som övertygat mig om att man ska göra det som känns bäst för en själv, så är jag glad över mitt beslut. Det finns ju dom som väljer att inte amma sina barn och även dom som inte kan, och det går ju bra för dom också så varför skulle inte mitt barn må bra av att få bröstmjölk på flaska? Sen så varvar vi med ersättning emellanåt om jag inte hunnit med att pumpa eller om hon fortfarande är lite hungrig efter en portion.
 
Man tycker det är så gulligt när dom ler, men så har dom magknip egentligen stackarna hehe. Både jag och David hade "kines" ögon när vi föddes och vi båda har fortfarande lite små och snea ögon och givetvis får Milou det också hehe
 
Och stackars lilla Diablo då.. Hon undra ju vad det va för konstig lite sak vi kom hemdragandes med. Lite läskig den här grejen.. Vilket också kan vara bra så hon inte går upp och lägger sig på henne och sådär. Hon går fram ibland och nosar lite på henne för att sen lämna henne ifred. Milou grimaserar, drömmer och rör sig ganska mycket och det är väldigt läskigt tycker Diablo. Hon va på väg upp på henne en gång av någon anledning men efter det (om det är för tillsägningen eller för att hon tycker att hon är väldigt läskig vet jag inte) så har hon inte gjort några mer försök. Däremot så erövra hon vagn, babysitter och vagga så fort hon fick chansen hehe.
 
Ska jag vara ärlig så tror jag hon känner sig lite övergiven då vi knappt orkade hälsa på henne kvällen vi kom hem för det första, sen har vi ju inte så mycket tid till att gosa med henne längre, och hon är ju van att få all uppmärksamhet och gos hela tiden, plus att vi stänger ute henne från sovrummet på kvällarna nu, just för att hon inte ska hoppa upp på Milou, man vet ju aldrig. 
 
Har mått väldigt dåligt och haft så dåligt samvete gentemot Diablo. Men nu försöker jag hinna med att gosa med henne med så fort jag har fritt och hon kommer till mig. Men hon har ju alltid så bra tajming så hon ska ju alltid komma när jag käkar eller så..... Men jag hoppas att hon kommer att vänja sig och att vi får lite mer tid till henne hela tiden ju mer vardagen börjar ta form.
 
Har även hunnit med besök av diverse släktingar från bådas sidor, och fler väntar vi. Alla är så himla glada och det är ju trevligt. Har även haft första hembesöket från Bvc och det va skönt faktiskt. Fick ställa frågor jag gått och funderat över och så fick man bekräftat att lilltjejen mår bra och växer som hon ska. 
 
Och nu har vi varit hemma i 1,5 vecka ungefär. Jag ska inte säga att vi fått in några rutiner men jag vågar påstå att det går framåt. Allt har blivit både lättare och bättre med matning och maten för henne, även med magen. Hon äter inte helt, men mycket mer regelbundet nu och har inte haft ont i magen eller haft några jobbiga nätter sen vi börja flaskmata tror jag. Minnet är ju faktiskt inte helt med en än, eller hjärnan överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig hehe. 
 
Men vi har blivit duktigare på att turas om, i början va båda vakna hela tiden och hade koll och hjälptes åt, vilket är bra såklart, men det resulterade ju i att båda va lika jävla trötta samtidigt också. Vi båda satt typ och kolla i kors och verkligen kämpa med att hålla oss vakna på nätterna. Så vi har faktiskt börjat turas om lite med nätterna, ett par nätter har vi sovit i varsitt rum till och med så den andra ska få sova ordentligt och sova ut helt så att en av oss är pigg och orkar med hela tiden helt enkelt. För det blir inte många timmars sömn i början, och man orkar inte tillslut, och sen som för mig med alla hormoner också så blir det mycket känslor och gråt och överdramatisering av allt då med. Så nu har vi det mer hållbart i alla fall och vi båda är piggare och gladare så vi har mer ork nu.
 
Efter flera försök i omgångar att få skriva detta inlägg så tror jag att jag fått med allt jag hade tänkt nu, har försökt att hinna läsa igenom det någon gång men nu ger jag upp så ber om ursäkt om det är lite oklart eller stavfel osv, men jag har gjort mitt bästa för att få upp detta inlägg i ett par dagar och nu känner jag det får bli som det blir för annars kommer jag aldrig få upp något inlägg hehe

Välkommen till världen

Allmänt, Baby&barn, Graviditeten / Permalink / 0
I Söndags morse kl 04:23 bestämde sig våran lilla flicka för att göra entré. 12 dagar för tidigt men hon är la lila ivrig som mamma eklart 😉 hehe. Men allt gick bra och vi alla mår bra. 

3235 g vägde hon och 48 cm lång 

Ingen är nog gladare än jag att både graviditet och förlossning är över! Och vi är så himla glada att hon äntligen är här ute hos oss och vi bara fullkomligt svämmar över av kärlek till den här lilla människan! Det är och kommer alltid att vara, utan att något ens kommer i närheten och utan någon som helst tvekan, det absolut bästa och vackraste som vi har ådstakommit här i livet. 

Till top